Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:

- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 

Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:

- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.

Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:

- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?

Ivars tittade frågande på mig och sa:

- Vad menar du med det?

Jag hämtade andan och sa:

- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.

Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.

- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21

19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"

Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!

Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning. 



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?

- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor. - På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, säger Yordanka. När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete. 

De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.

Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor. - Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig. Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last.

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att jobba. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid. 

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer vi att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 

Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.
Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Text och foto: Mikael Good, Informationsansvarig, Hjärta till Hjärta



*Ionel heter egentligen något annat.

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.

Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat. Gheorghe och många av dem som bor i byn tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.

Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Malu Vanat. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park.

TT reportern Helena Ekinge har tillsammans med personal från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Rumänien besökt Gheorghes hemby Malu Vanat och intervjuat Ioana Marantzelu som har livnärt sig som tiggare i Sverige. Reportage med rubriken: "Tiggeri i Sverige föder romsk by" hittar du här: http://www.metro.se/nyheter/tiggeri-i-sverige-foder-romsk-by/EVHndi!MjH4Yf99sKwU/

ABC-Nyheter har också varit på plats i Gheorghes hemby och gjort ett reportage med rubriken. "Bostäderns rivs - både i Stockholm och Rumänien: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/bostaderna-rivs-bade-i-stockholm-och-rumanien 

Hjärta till Hjärta vill vara med och lyfta fram och förändra situationen för Rumäniens romer och rudari genom opinionsbildning och direkta hjälpinsatser. Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påstående ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.

Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Dokumentärfilmen är på lettiska och här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.

Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser 
på när hon mobbas.

Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.  Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.

Text och foto: Mikael Good, informationsansvarig, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"

 

Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta i DN-debatt och Aktuellt i SVT2

I lördags hade vår medarbetare Rickard Klerfors som har bott och arbetat i Rumänien i många år och som är väl förtrogen med landet med en debattartikel i DN med rubriken: "Så kan vi bryta romernas tiggeri och utanförskap". 

I debattartikeln gavs Rickard en möjlighet att berätta om hur många av de tiggarna som kommer hit har det i sina hemländer och att det skulle kunna gå att göra ganska så mycket åt deras situationen i Rumänien om bara vilja fanns. Det finns tyvärr myndigheter i Rumänien som borde ta tag i problematiken men som inte gör det av olika skäl. Rickard har fått mycket reaktioner på sin artikel och han kommer att få spendera mycket tid med att besvara alla mail som har strömmat in från läsare. I nuläget har drygt 3700 personer delat artikeln på sociala medier vilket visar att ämnet som Rickard tar upp engagerar oss. Du kan läsa Rickards artikel i sin helhet här: http://www.dn.se/debatt/sa-kan-vi-bryta-romernas-tiggeri-och-utanforskap/

Rickard var även med i Aktuellt i SVT2 klockan 21 tisdagen den 25/2. Inslaget går att se på SVT Play i en vecka efter sändning. Inslaget om Rumäniens romer börjar efter 7 minuter och Rickard medverkar efter drygt 12 minuter. Du kan ta del av programmet här: http://www.svt.se/aktuellt/se-program/aktuellt-200?autostart=true

Så här kan du vara med och stödja vårt arbete bland romer i Rumänien:

• Du kan bli familjestödjare för romska familjer i Rumänien. Familjestödet är inte individuellt utan mer av karaktären gruppfadderskap, alla pengarna som kommer in går till en gemensam pott och delas ut till dem som bäst behöver pengarna för tillfället.

• Du kan stödja vårt skolprojekt i byn Horezu Poienarilor. Där ges romska barn en möjlighet att lära sig att läsa och skriva. Utbildning är ett av de effektivaste vapnen mot fattigdom och den ger fattiga romska och rumänska barn ett hopp om en något bättre framtid än sina föräldrar.

• Du kan vara med och stödja uppstarten av vårt speciella Team-Roma-projekt som vi räknar med att starta upp efter sommaren. Tanken med projektet är att komma åt och göra något åt rötterna till utanförskap, misär och fattigdom. Vi gör inte skillnad på människor och oavsett om det är romer, rudari eller etniska rumäner som behöver vårt stöd så vill vi ge den till dem efter bästa förmåga.

Text: Mikael Good, informationsansvarig Hjärta till Hjärta. Foto: Lilian Kikuchi

Förintelsens minnesdag den 27 januari

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. År 2005 deklarerade FN dagen som internationell minnesdag för förintelsens offer. I dag går mina tankar till hur vårt hjälparbete började.

Någon gång under sommaren 1961 lärde Karin och jag känna en polack - Waclaw Rosowski - som suttit i Auschwitz i nästan 5 år och överlevt förintelsen i detta utrotningsläger. När vi en gång frågade honom hur han stod ut under denna långa tid, svarade han: 

- Jesus har aldrig någon gång varit mig så nära, som under dessa år. 

Waclaw räddades till Sverige med en av Bernadottes vita bussar och kom så småningom till Linköping, där vi kom i kontakt med honom. Han använde alla sina tillgångar till att bekosta paket till vänner i Polen, som med åren blev fler och fler. Tillsammans med många vänner hjälpte vi honom under 20 år att berika paketen med begärliga produkter som kaffe, te, socker, ris m.m.


Waclaw Rosowski med den fångdräkt som han bar när han räddades ur koncentrationslägret.

Men 1981 fick svenskar visumfritt besöka Polen och då var det många, som reste dit med hjälpsändningar. Waclaw frågade oss då om vi inte kunde be om en kollekt i vår kyrka - Vikingstads Missionsförsamling - för att finansiera en hjälpresa till hans hemförsamling - en baptistförsamling i staden Lublin i Polen.

Så blev det. Och i oktober 1981 gjorde vi vår första resa med bil och släpfordon lastade med livsmedel, kläder och skor. Resan blev mycket strapatsrik, men den klargjorde för oss att Gud hade kallat oss till ett uppdrag, ett uppdrag som vi ännu inte sett slutet av. Men vi är djupt tacksamma att vi fått nåden att tillsammans med många andra få vara Hans händer och fötter.

1991 bildades föreningen Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Idag arbetar vi främst i de östra delarna av Europa där vi ger materiellt och ekonomiskt bistånd till utsatta medmänniskor. Hjärta till Hjärta driver även fyra stycken second-handbutiker i Kisa, Linköping. Mjölby och Motala.


Fångdräkten som Waclaw Rosowski bar i koncentrationslägret hänger numera på en hedersplats på Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping. Den är en påminnelse om varför vårt arbete började och en påminnelse om att vi alltid ska stå upp mot antisemitism, rasism och främlingsfientlighet.

Text: Sixten och Karin Widerstedt

Vill du ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7.

 

Lettland – ett land så nära men ändå så annorlunda

Det började med ett telefonsamtal under våren 2013 och slutade med en resa till Lettland som gav oss, min man och mig, perspektiv och erfarenheter som vi alltid kommer att bära med oss. Geografiskt sett ligger inte Lettland långt ifrån Sverige men ändå var det något av en annan värld som mötte oss då vi klev i land i Riga. Vid hembesöken, som Hjärta till Hjärta gör tillsammans med socialtjänsten i landet, fick vi en unik inblick i den misär många människor lever i. Vi mötte bland annat en familj på sju personer som bodde i två rum och kök och där golvet i köket var av kall, hård betong. Mannen arbetade ofta borta och mamman som just den dag vi var där fyllde 39 år, var ensam med sina fem barn, huset och djuren. Vi mötte många andra familjer med liknade hemförhållanden.

Lastutrymmet på bussen ”Helge”, som vi åkte med, var fullpackat med kläder, möbler, sjukvårdsmaterial med mera, som vi totat fjorton resenärer, distribuerade till skolor, familjer, en vårdcentral, ett härbärge för hemlösa, ett boende för äldre, ett kriscenter, ett hem för ensamstående mammor och ett dagcenter, för att nämna några exempel. Sigge, vår chaufför, berättade att bussen rymmer 650 (!) banankartonger och att den gått hela 170 000 mil. För mig och min man var det en fantastisk känsla att ha packat några lådor med kläder som nu var för små för våra barn, och sedan få vara med och dela ut detta direkt på plats i Lettland.

Det första intrycket vi fick på färjeterminalen i Riga var kärleksfullhet och värme. Vi möttes där av Liana och Ivars, Hjärta till Hjärtas samarbetspartners i landet, och de blev våra följeslagare och guider under vår vistelse. Först fick vi besöka ett dagcenter i Riga, ”Hoppets Bro”, där vi blev välkomnade med ett härligt musikframträdande. Glädjen och entusiasmen de utstrålade var verkligen smittande. Hjärta till Hjärta har varit med och sponsrat centret på många sätt, bl a genom att skänka vävstolar och tyg. Tack vare detta kan de sälja sina fina hantverk.

En annan stark upplevelse var besöket på ”Blå Korset”, där vi också lämnade kläder. Carlis, som förestår verksamheten, driver detta härbärge för hemlösa, f d alkoholiserade män. I ett stort hus med tre våningar får männen tak över huvudet, en säng att sova i och mat för dagen. Då gatan annars är deras enda alternativ så var det fantastiskt att se detta. Carlis driver även en kaninfarm, ”Rabbit Kingdom” nära staden Ledmane, som det inte går att bli annat än imponerad av. Här finns förutom kaninerna och en del andra djur som till exempel kalkoner, grisar och ankor, en kyrka, en linbana högt uppe bland träden för den äventyrslystne (t ex min man), och ett sågverk. Alla renoveringsarbeten på gården är gjorda av männen som bor här och allt är mycket professionellt utfört. De har också ett samarbete med universitetsstudenter och håller på och bygger en camping med tillgång till fiske.

Tänk att en person, i det här fallet Carlis, med sin initiativrikedom och framför allt sin medkänsla och kärlek till människor på livets skuggsida, där han själv befunnit sig, kan göra sådan skillnad för så många. Det händer att männen som bor på ”farmen” får återfall men i sin vilja att komma tillbaka till en meningsfull sysselsättning och en varm och omhändertagande miljö, gör de allt de kan för att bli fria från sitt missbruk och därmed få komma åter. Det känns oerhört meningsfullt att Hjärta till Hjärta kan vara med och bidra till deras rehabilitering. Det Carlis berättade att man nu önskar sig är ett ”tuff-tuff-tåg” som kan köra runt barn på besök i kaninfarmen och inbringa en inkomst till verksamheten. Jag hoppas hans önskan uppfylls!



Under vår resa fick vi se många olika miljöer och människor. I byn Upite, endast tre kilometer från ryska gränsen, hälsades Sixten som skolans ”andra rektor” och överallt såg vi spår av Hjärta till Hjärtas hjälpsändningar i form av möbler såsom bänkar till exempel. Upite är en fattig kommun och hjälpen från Sverige är oerhört viktig. Stor glädje och iver utbröt bland barnen då de skulle lasta av lådorna från ”Helge”. Bilden med de glada och förväntansfulla barnen får avsluta denna reseskildring där jag gett några glimtar av vad vi fick vara med om på vår lettlandsresa. Det som förutom alla underbara människor i Lettland gjorde ett starkt intryck hos mig, var den drivkraft som finns hos er som är engagerade i Hjärta till Hjärta. Mottot: ”Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon” blev verkligt för mig och min man i mötet med er. Tack Sixten för telefonsamtalet; det blev början på en spännande både inre och yttre resa.

Text: Rebecca Segerlund. Foto: Henric Segerlund

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"

 

Ett hjärtligt tack från Lettland

Jag vill passa på att tacka var och en av er som genom era donationer och ert stöd stöttar vårt arbete i Lettland och jag vill också tacka er som ger ert individuellt stöd till familjer i Lettland. Även om du själv kanske inte tycker att du ger så mycket är din gåva mycket värd för dem som får ta emot den. Framförallt är det viktigt för familjerna att det finns någon som tänker på dem och stöttar dem i deras svåra situation. 

Under det fjärde kvartalet i år fick vi en stor utbetalning från Hjärta till Hjärta som ska gå till sammanlagt 57 familjer. Tack vare pengarna har vi kunnat stötta familjerna med livsnödvändigheter såsom mat, ved, el och en del andra betalningar. Barn som kommer från fattiga familjer retas ofta av sina klasskamrater på grund av sina slitna och otidsenliga kläder, skor eller skolväskor. De fattiga barnen har inte heller råd att åka med på skolresor eller vara med på sådant som skolan anordnar. Även om pengarna mestadels går till mat, ved och el så kan de fattiga familjerna som får stöd från Hjärta till Hjärta köpa en del kläder och skolmaterial till sina barn tack vare stödet.

För många fattiga lettiska familjer innebär familjestödet att de har råd att köpa den maten de behöver. Andra familjer kan börja betala av på sina skulder som de dragit på sig till bostads-, el- och gasbolag när de istället valt att köpa mat till barnen. Några av dem som får stöd kommer att ha råd att köpa ved i vinter så att de slipper att frysa. För dem som dragit på sig skulder till elbolaget innebär det att de kan börja betala av på skulden så att de får tillbaka elen i sina bostäder.

Återigen ett stort tack för era gåvor

Dana Sulcs, projektledare, Misija Pakapieni, Lettland

Vill du ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Familjestöd Lettland"

 

Lettiska Maiga och hennes söner blev av med halva sin skuld

Maiga är en arbetslös ensamstående mamma som bor i en liten stad i Lettland tillsammans med sina två pojkar. De enda pengarna som hon har att tillgå är ett barnbidrag på drygt 245 kronor för pojkarna och ett underhåll från deras pappa på 810 kronor. Hon får även hjälp att betala elräkningen på 365 kronor i månaden. Det är omöjligt för Maiga att överleva på bara 1420 kronor i månaden. Trots att hon och hennes barn bor i risig men billig enrumslägenhet på 28 kvadratmeter räcker pengarna knappt till maten som de äter. I Lettland kostar maten ungefär lika mycket som i Sverige och precis som här går priserna upp under vinterhalvåret. Förutom mat och hyra så måste Maiga betala för gas. För att få råd med mat till pojkarna har hon hoppat över att betala räkningarna till gasverket och detta ledde till att hennes skuld till gasbolaget steg till drygt 4500 kronor.

Som ni säkert förstår är Maiga helt oförmögen att kunna reda upp situationen på egen hand på grund av sin hårt ansträngda ekonomi. Tack vare stödet från Hjärta till Hjärta riskerar dock inte Maiga och hennes barn att bli vräkta och hamna på gatan. I december inträffade ett ekonomiskt mirakel, Maiga fick en mycket generös och oväntad gåva från Husie & Södra Sallerups Församling i Skåne som motsvarade nästan halva hennes skuld till gasbolaget. Fönstren i hennes lägenhet är gamla, på vintern läcker de in kalluft. När det är riktigt kallt ute får de sova med ytterkläderna på. Maigas begäran om ett byte av fönstren har avslagits av hyresvärden. Bostadsföretaget svarade att de bara kan tänka sig att byta fönstren när Maiga har betalt av alla sina skulder för lägenheten.

Lettland har precis bytt valuta från Latt till Euro och många fruktar att priserna kommer att stiga i Lettland. Om så sker kommer Maiga och hennes två pojkar samt många andra lettiska familjer som lever på marginalen att behöva lite extra stöd och hjälp för att få ekonomin att gå ihop. Ett bra sätt att stötta lettiska familjer på är genom att bli familjefadder. På så vis får du ett ansikte på dem som du hjälper och i många fall har det även lett till en djupare vänskap mellan givare och mottagare.

Text: Dana Sulcs, Misija Pakapieni, Foto: Bill Sulcs, Misija Pakapieni

Vill du ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Familjestöd Lettland"

En julhälsning från Ryssland

Vi har fått ta emot en julhälsning från Yan Volkov (mannen till höger) som är samordnade för projektet Christmas Angel Tree (Änglaträdet) i Ryssland:

Kära vänner!

Jag är glad att kunna meddela er att vi nu kommer att börja besöka barn till fängslade föräldrar i många regioner i Ryssland inom ramen för Christmas Angel Tree projektet. Vi köper en julklapp för varje barn, vi förmedlar ett vykort med en hälsning och en barnbibel från deras fängslade mamma eller pappa. Och vi lägger allt i en färgglad påse som vi förmedlar direkt till barnen beroende på deras bostadsort.

Vi kommer att anordna möten mellan fängslade kvinnor och deras barn på två kvinnofängelser, cirka 100 barn kommer att få träffa sina mödrar för första gången på många år.

Jag tror att den bästa julgåvan som man kan ge till en annan människa är att få förmedla glädjebudet om vår frälsares födelse till dem. Jag hoppas och ber till Gud att han ska återställa familjebanden mellan många fängslade föräldrar och deras barn. 

Tack för vårt långsiktiga samarbete och för allt ert stöd.

Med önskan om Guds rika välsignelse och må glädjen i innebörden av julen fylla era och era familjers hjärtan. 

Yan Volkov, Christmas Angel Tree, Ryssland

Vill du vara med och stötta Christmas Angels Trees's arbete på ryska fängelser och straffkolonier så kan du sätta in en gåva på Hjärta till Hjärtas 90-konto så förmedlar vi pengarna vidare till Christmas Angel Tree. Du kan även ge bort en gåva till Angel Christmas Tree i julklapp. Läs mer om det här: julklappar-som-gar-fran-hjarta-till-hjarta

Följ Hjärta till Hjärta på Facebook: www.facebook.com/hearttoheart.se 

Ge bort en julklapp som går från Hjärta till Hjärta

Funderar du på vad du ska ge till dina släktingar som redan har allt? Om du gör det vill jag komma med ett tips på vad du kan ge dem. Hjärta till Hjärta har tagit fram två stycken gåvobevis, ett för Barnens Hus i Albanien och ett för Christmas Angel Tree (Änglaträdet) i Ryssland som ni kan ladda ned och skriva ut på er skrivare. Maila oss om du vill ha en högupplöst PDF-fil som du kan skriva ut.

Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7. Märk betalningen med "Barnens hus" om du vill att julklappen ska gå till Albanien och med "Änglaträdet" om du vill att den ska gå till Ryssland.

Om du har speciella önskemål på uformningen av texten eller till vilket av våra projekt ni vill att julklappen ska gå till så kan vi ordna fram en utskriftsbar PDF-fil fram till den 23/12 om ni mailar oss på: mikael@hearttoheart.se

Följ Hjärta till Hjärta på Facebook: www.facebook.com/hearttoheart.se 

Hjärta till Hjärta

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.
– Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken. 
Det märks att Sandra skäms över sin son, hon vill helst inte prata om honom. 

  

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.

– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 

– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 

– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

     

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 

Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att kontakta oss på info@hearttoheart.se

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.