Tattarkravallerna i Jönköping 1948

Fredagen den 8 augusti invigdes ett minnesmärke över tattarkravallernas offer i Jönköping 1948 som konstnären Mario Rojas har gjort. På invigningsceremonin på Hovrättstorget i Jönköping talade politiker och företrädare för resandefolket om en av de värsta rasistiska händelserna i Sveriges moderna historia. 

Tattarkravallerna var ett brutalt försök till etnisk rensning som skedde bara 3 år efter att den fulla vidden av nazisternas fruktansvärda krigsbrott mot judar och romer blivit kända. Kravallerna byggde på stora missuppfattningar som ledde till starka motsättningar mellan svenskar och resande. Som genom ett under behövde ingen sätta livet till i kravallerna. Det skulle dröja 66 år innan resandefolket fick upprättelse för de brott som riktades mot dem i samband med de våldsamma raskravallerna i Jönköping 1948, allt medan polis och media tyst såg på eller hejade på pöbeln. Jag hoppas verkligen att vi aldrig mer kommer att behöva resa liknade minnesmärken i Sverige. Men samma skoningslösa hat som riktades mot resandefolket i Jönköping sommaren 1948 har idag börjat att riktas mot fattiga romer och rudari från Bulgarien och Rumänien som har kommit hit med en desperat förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja sina hungrande barn. Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet.

Jag jobbar på en debattartikel om "tattarkravallerna" och om det högerextrema hat som i dag bubblar upp mot romer och rudari i Sverige och Skandinavien. Det är viktigare än någonsin att vi som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter lägger alla våra egna fördomar åt sidan och skyndar till de utsatta romernas försvar och gemensamt kväver den högerextrema gnistan innan den har utvecklats till en stor okontrollerbar skogsbrand och raskravaller liknande dem i Jönköping 1948 åter bryter ut runt om  i Sverige.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta arbetar bland annat med att bryta ned fördomar och förändra synen på Rumäniens romer och rudari. Vi har startat upp ett arbete som syftar på att ge hjälp till självhjälp till romer i byn Paulesca med omnejd. I den här artikeln av TT journalisterna Helena Ekinge och Jessica Gow får ni en bra inblick i Hjärta till Hjärtas arbete bland romer och rudari i Rumänien: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påstående ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.

Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Dokumentärfilmen är på lettiska och här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.

Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser 
på när hon mobbas.

Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.  Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.

Text och foto: Mikael Good, informationsansvarig, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"