Förintelsens minnesdag den 27 januari

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. År 2005 deklarerade FN dagen som internationell minnesdag för förintelsens offer. I dag går mina tankar till hur vårt hjälparbete började.

Någon gång under sommaren 1961 lärde Karin och jag känna en polack - Waclaw Rosowski - som suttit i Auschwitz i nästan 5 år och överlevt förintelsen i detta utrotningsläger. När vi en gång frågade honom hur han stod ut under denna långa tid, svarade han: 

- Jesus har aldrig någon gång varit mig så nära, som under dessa år. 

Waclaw räddades till Sverige med en av Bernadottes vita bussar och kom så småningom till Linköping, där vi kom i kontakt med honom. Han använde alla sina tillgångar till att bekosta paket till vänner i Polen, som med åren blev fler och fler. Tillsammans med många vänner hjälpte vi honom under 20 år att berika paketen med begärliga produkter som kaffe, te, socker, ris m.m.


Waclaw Rosowski med den fångdräkt som han bar när han räddades ur koncentrationslägret.

Men 1981 fick svenskar visumfritt besöka Polen och då var det många, som reste dit med hjälpsändningar. Waclaw frågade oss då om vi inte kunde be om en kollekt i vår kyrka - Vikingstads Missionsförsamling - för att finansiera en hjälpresa till hans hemförsamling - en baptistförsamling i staden Lublin i Polen.

Så blev det. Och i oktober 1981 gjorde vi vår första resa med bil och släpfordon lastade med livsmedel, kläder och skor. Resan blev mycket strapatsrik, men den klargjorde för oss att Gud hade kallat oss till ett uppdrag, ett uppdrag som vi ännu inte sett slutet av. Men vi är djupt tacksamma att vi fått nåden att tillsammans med många andra få vara Hans händer och fötter.

1991 bildades föreningen Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Idag arbetar vi främst i de östra delarna av Europa där vi ger materiellt och ekonomiskt bistånd till utsatta medmänniskor. Hjärta till Hjärta driver även fyra stycken second-handbutiker i Kisa, Linköping. Mjölby och Motala.


Fångdräkten som Waclaw Rosowski bar i koncentrationslägret hänger numera på en hedersplats på Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping. Den är en påminnelse om varför vårt arbete började och en påminnelse om att vi alltid ska stå upp mot antisemitism, rasism och främlingsfientlighet.

Text: Sixten och Karin Widerstedt

Vill du ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7.

 

Lettland – ett land så nära men ändå så annorlunda

Det började med ett telefonsamtal under våren 2013 och slutade med en resa till Lettland som gav oss, min man och mig, perspektiv och erfarenheter som vi alltid kommer att bära med oss. Geografiskt sett ligger inte Lettland långt ifrån Sverige men ändå var det något av en annan värld som mötte oss då vi klev i land i Riga. Vid hembesöken, som Hjärta till Hjärta gör tillsammans med socialtjänsten i landet, fick vi en unik inblick i den misär många människor lever i. Vi mötte bland annat en familj på sju personer som bodde i två rum och kök och där golvet i köket var av kall, hård betong. Mannen arbetade ofta borta och mamman som just den dag vi var där fyllde 39 år, var ensam med sina fem barn, huset och djuren. Vi mötte många andra familjer med liknade hemförhållanden.

Lastutrymmet på bussen ”Helge”, som vi åkte med, var fullpackat med kläder, möbler, sjukvårdsmaterial med mera, som vi totat fjorton resenärer, distribuerade till skolor, familjer, en vårdcentral, ett härbärge för hemlösa, ett boende för äldre, ett kriscenter, ett hem för ensamstående mammor och ett dagcenter, för att nämna några exempel. Sigge, vår chaufför, berättade att bussen rymmer 650 (!) banankartonger och att den gått hela 170 000 mil. För mig och min man var det en fantastisk känsla att ha packat några lådor med kläder som nu var för små för våra barn, och sedan få vara med och dela ut detta direkt på plats i Lettland.

Det första intrycket vi fick på färjeterminalen i Riga var kärleksfullhet och värme. Vi möttes där av Liana och Ivars, Hjärta till Hjärtas samarbetspartners i landet, och de blev våra följeslagare och guider under vår vistelse. Först fick vi besöka ett dagcenter i Riga, ”Hoppets Bro”, där vi blev välkomnade med ett härligt musikframträdande. Glädjen och entusiasmen de utstrålade var verkligen smittande. Hjärta till Hjärta har varit med och sponsrat centret på många sätt, bl a genom att skänka vävstolar och tyg. Tack vare detta kan de sälja sina fina hantverk.

En annan stark upplevelse var besöket på ”Blå Korset”, där vi också lämnade kläder. Carlis, som förestår verksamheten, driver detta härbärge för hemlösa, f d alkoholiserade män. I ett stort hus med tre våningar får männen tak över huvudet, en säng att sova i och mat för dagen. Då gatan annars är deras enda alternativ så var det fantastiskt att se detta. Carlis driver även en kaninfarm, ”Rabbit Kingdom” nära staden Ledmane, som det inte går att bli annat än imponerad av. Här finns förutom kaninerna och en del andra djur som till exempel kalkoner, grisar och ankor, en kyrka, en linbana högt uppe bland träden för den äventyrslystne (t ex min man), och ett sågverk. Alla renoveringsarbeten på gården är gjorda av männen som bor här och allt är mycket professionellt utfört. De har också ett samarbete med universitetsstudenter och håller på och bygger en camping med tillgång till fiske.

Tänk att en person, i det här fallet Carlis, med sin initiativrikedom och framför allt sin medkänsla och kärlek till människor på livets skuggsida, där han själv befunnit sig, kan göra sådan skillnad för så många. Det händer att männen som bor på ”farmen” får återfall men i sin vilja att komma tillbaka till en meningsfull sysselsättning och en varm och omhändertagande miljö, gör de allt de kan för att bli fria från sitt missbruk och därmed få komma åter. Det känns oerhört meningsfullt att Hjärta till Hjärta kan vara med och bidra till deras rehabilitering. Det Carlis berättade att man nu önskar sig är ett ”tuff-tuff-tåg” som kan köra runt barn på besök i kaninfarmen och inbringa en inkomst till verksamheten. Jag hoppas hans önskan uppfylls!



Under vår resa fick vi se många olika miljöer och människor. I byn Upite, endast tre kilometer från ryska gränsen, hälsades Sixten som skolans ”andra rektor” och överallt såg vi spår av Hjärta till Hjärtas hjälpsändningar i form av möbler såsom bänkar till exempel. Upite är en fattig kommun och hjälpen från Sverige är oerhört viktig. Stor glädje och iver utbröt bland barnen då de skulle lasta av lådorna från ”Helge”. Bilden med de glada och förväntansfulla barnen får avsluta denna reseskildring där jag gett några glimtar av vad vi fick vara med om på vår lettlandsresa. Det som förutom alla underbara människor i Lettland gjorde ett starkt intryck hos mig, var den drivkraft som finns hos er som är engagerade i Hjärta till Hjärta. Mottot: ”Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon” blev verkligt för mig och min man i mötet med er. Tack Sixten för telefonsamtalet; det blev början på en spännande både inre och yttre resa.

Text: Rebecca Segerlund. Foto: Henric Segerlund

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"