Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau

Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100 000 - 1 500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945. 

Men förföljelsen begravdes inte, den låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen. Idag får romer utstå kollektiva bestraffningar och se sina mänskliga rättigheter bli kränkta runt om i Europa bara för att de är romer. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där romer behandlas som andra klassens medborgare och ständigt utsätts för den övriga befolkningens spott och spe... Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EU:s grundfundament har börjat att naggas rätt så ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals.

Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra attityderna till romerna och vi har startat upp ett långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i byn Paulesca i Rumänien. Tanken är att vi på sikt ska hjälpa till att lyfta byborna i Paulesca och i omkringliggande byar ur fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma".

Som avslutning vill vi passa på att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas och deras kollaboratörers terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:

- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 

Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:

- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.

Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:

- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?

Ivars tittade frågande på mig och sa:

- Vad menar du med det?

Jag hämtade andan och sa:

- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.

Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.

- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21

19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"

Vad ska vi göra med alla tiggare?

Du har inte kunnat undgå att se dem. Tiggarna som sitter i centrum av våra städer eller utanför affären där Du handlar. Vilka är de, varifrån kommer de och hur ska Du agera är frågor Du säkert ställt Dig. Ska Du lägga lite pengar i pappmuggen, går verkligen pengarna till personen som tigger eller blir personen utnyttjad av andra och är ett offer?

Det råder stor okunskap om tiggarna och rykten och fördomar florerar. Jag vill försöka räta ut frågetecken och ge Dig en bild över vad som behöver göras och vad Du kan göra. De flesta tiggare som syns på våra gator är från Östeuropa. Många av dem är från Bulgarien och Rumänien och tillhör den romska minoriteten i dessa länder. Romerna är den största minoritetsgruppen i Europa och deras historia såväl som nutid har präglats av utanförskap, fattigdom, misär och diskriminering. En liten sammanfattning över romernas historia och situation idag i Rumänien ger en tydlig bild:

I Rumänien var romerna slavar i över 450 år, från första delen av 1400-talet fram till år 1856. Trots att det är drygt 150 år sedan slaveriet avskaffades lever fortfarande stora grupper kvar i samma beroendeställning och förhållanden. Det finns personer i gruppen som saknar en officiell identitet. För dem är utanförskapet, misären och fattigdomen i det närmaste total. Många romer i Rumänien saknar dokument som styrker att de äger sina bostäder och tomter. Trots att det finns byar och samhällen som existerat i hundratals år är de fortfarande betraktade som illegala bosättningar. De lever tolererade i sina bostäder men riskerar att bli avhysta och få bostaden demolerad. Analfabetism eller bristfällig utbildning är mer regel än undantag. Tillgången till sjukförsäkring och vård är för många av dem bara teorier och vackra ord.De saknar ofta stabila inkomster och bidrag utan ”hankar” sig fram genom daglönearbete eller andra tillfälliga inkomster.

Den främsta anledningen till den desperata migrationen till bland annat vårt land är just avsaknaden av försörjning och inkomster. De tiggare jag samtalat med i Linköping och på andra platser säger alla samma sak. De söker arbete för att kunna försörja sig och sina barn. Jag har mött flera personer som haft barnen inlagda på sjukhus på grund av undernäring. Man kan vara fattig, bo dåligt och sakna kläder och annat men när det går så långt att man på grund av bristfällig mathållning drabbas av fel – undernäring då är fattigdomen extrem. Tiggarna vill inte vara här men de har i desperation sökt sig hit för att deras familjer ska kunna överleva.

Den svenska polisen och andra myndigheter har inte några dokumenterade fall av människosmuggling i samband med tiggeriet. Generellt kan man konstatera att tiggeriet är organiserat, så till vida att de samarbetar med varandra. Det kan handla om att man rest från hembyn tillsammans och man hjälper varandra med att t ex kunna hålla kontakten med barnen hemma genom att någon i gruppen har en mobiltelefon. Med andra ord är tiggeriet generellt sett inte en del av maffiaverksamhet. Jag tror vi ska agera på två plan:

• Politisk påverkan
Rumänien är egentligen ett rikt land med mycket olika försörjningsmöjligheter. Rumänien har enorma EU-fonder som avsatts för att förbättra romernas situation i landet. Ett tungt ansvar vilar på såväl landets myndigheter som EU. Personligen har jag engagerat mig för att påverka politiskt bland annat genom att debattera frågan om tiggarna men också genom att uppvakta berörda politiker.

• Konkret hjälp i hemlandet
Hjärta till Hjärta har genom sin verksamhet i Rumänien sedan början av 1990-talet fått många exempel på att det går att få till förändring. Ofta handlar det inte om så stora insatser för att få till förändringen. Dels handlar det om stöd och rådgivning av socialarbetare men också om konkreta insatser som leder till möjligheter till försörjning och inkomster. 

Hur ska Du agera? Se människorna som tigger och behandla dem med respekt. De är människor precis som Du och jag. Att ge en slant i en pappmugg är inte fel men det hjälper bara för stunden. Jag inbjuder Dig att stödja Hjärta till hjärtas satsning på ett återvändarprogram som möjliggör olika former av stöd till egenförsörjning, stöd till utbildning och hälsovård samt hjälp med medborgarskapsfrågor.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Text: Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer vi att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 

Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.
Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Text och foto: Mikael Good, Informationsansvarig, Hjärta till Hjärta



*Ionel heter egentligen något annat.

Ge bort en julklapp som går från Hjärta till Hjärta

Funderar du på vad du ska ge till dina släktingar som redan har allt? Om du gör det vill jag komma med ett tips på vad du kan ge dem. Hjärta till Hjärta har tagit fram två stycken gåvobevis, ett för Barnens Hus i Albanien och ett för Christmas Angel Tree (Änglaträdet) i Ryssland som ni kan ladda ned och skriva ut på er skrivare. Maila oss om du vill ha en högupplöst PDF-fil som du kan skriva ut.

Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7. Märk betalningen med "Barnens hus" om du vill att julklappen ska gå till Albanien och med "Änglaträdet" om du vill att den ska gå till Ryssland.

Om du har speciella önskemål på uformningen av texten eller till vilket av våra projekt ni vill att julklappen ska gå till så kan vi ordna fram en utskriftsbar PDF-fil fram till den 23/12 om ni mailar oss på: mikael@hearttoheart.se

Följ Hjärta till Hjärta på Facebook: www.facebook.com/hearttoheart.se 

Hjärta till Hjärta

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.
– Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken. 
Det märks att Sandra skäms över sin son, hon vill helst inte prata om honom. 

  

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.

– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 

– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 

– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

     

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 

Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att kontakta oss på info@hearttoheart.se

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.