fredag 8 augusti 2014

Tattarkravallerna i Jönköping 1948

Fredagen den 8 augusti invigdes ett minnesmärke över tattarkravallernas offer i Jönköping 1948 som konstnären Mario Rojas har gjort. På invigningsceremonin på Hovrättstorget i Jönköping talade politiker och företrädare för resandefolket om en av de värsta rasistiska händelserna i Sveriges moderna historia. 


Tattarkravallerna var ett brutalt försök till etnisk rensning som skedde bara 3 år efter att den fulla vidden av nazisternas fruktansvärda krigsbrott mot judar och romer blivit kända. Kravallerna byggde på stora missuppfattningar som ledde till starka motsättningar mellan svenskar och resande. Som genom ett under behövde ingen sätta livet till i kravallerna. Det skulle dröja 66 år innan resandefolket fick upprättelse för de brott som riktades mot dem i samband med de våldsamma raskravallerna i Jönköping 1948, allt medan polis och media tyst såg på eller hejade på pöbeln. Jag hoppas verkligen att vi aldrig mer kommer att behöva resa liknade minnesmärken i Sverige. Men samma skoningslösa hat som riktades mot resandefolket i Jönköping sommaren 1948 har idag börjat att riktas mot fattiga romer och rudari från Bulgarien och Rumänien som har kommit hit med en desperat förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja sina hungrande barn. Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet.

Jag jobbar på en debattartikel om "tattarkravallerna" och om det högerextrema hat som i dag bubblar upp mot romer och rudari i Sverige och Skandinavien. Det är viktigare än någonsin att vi som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter lägger alla våra egna fördomar åt sidan och skyndar till de utsatta romernas försvar och gemensamt kväver den högerextrema gnistan innan den har utvecklats till en stor okontrollerbar skogsbrand och raskravaller liknande dem i Jönköping 1948 åter bryter ut runt om  i Sverige.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta arbetar bland annat med att bryta ned fördomar och förändra synen på Rumäniens romer och rudari. Vi har startat upp ett arbete som syftar på att ge hjälp till självhjälp till romer i byn Paulesca med omnejd. I den här artikeln av TT journalisterna Helena Ekinge och Jessica Gow får ni en bra inblick i Hjärta till Hjärtas arbete bland romer och rudari i Rumänien: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx



Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta


tisdag 5 augusti 2014

Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau


Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100 000 - 1 500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945. 

Men förföljelsen begravdes inte, den låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen. Idag får romer utstå kollektiva bestraffningar och se sina mänskliga rättigheter bli kränkta runt om i Europa bara för att de är romer. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där romer behandlas som andra klassens medborgare och ständigt utsätts för den övriga befolkningens spott och spe... Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EU:s grundfundament har börjat att naggas rätt så ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals.

Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra attityderna till romerna och vi har startat upp ett långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i byn Paulesca i Rumänien. Tanken är att vi på sikt ska hjälpa till att lyfta byborna i Paulesca och i omkringliggande byar ur fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma".

Som avslutning vill vi passa på att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas och deras kollaboratörers terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

fredag 11 juli 2014

Den rikaste mannen i Lettland



Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:
- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 
Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:
- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.
Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:
- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?
Ivars tittade frågande på mig och sa:
- Vad menar du med det?
Jag hämtade andan och sa:
- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.
Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.
- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21
19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.


Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"


fredag 27 juni 2014

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien



Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  



De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.


Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men efterfrågan på riskvastar har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.


Innan jag gick på semester i slutet av juni stannade jag upp hos Simion en längre stund. Jag plockade upp min dator och satte mig ned bredvid honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i slutet av juni. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på den lilla flickan med den gula jackan för honom som är med på ett par av bilderna, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende, jag förstod på honom att hon måste vara hans barnbarn. 


I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur


Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta har startat upp ett långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta människor som Simion ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

onsdag 25 juni 2014

Kärleken drev Nicolai att bli tiggare



När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.


Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras 4 barn i byn Paulesca i Rumänien. Nicolai kan inte läsa, räkna eller skriva. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med tolken Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som en del av dem äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han kommer från byn Pauleasca i Rumänien och att han tillhör folkgruppen Rudari*. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.


När Nicolai blev arbetslös försökte han skaffa sin försörjning genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. En penningutlånare lånade ut pengar till dem mot hög ränta. Pengarna räckte till Hamburg men gruppen bestämde sig ändå för att åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett i ett gathörn och tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Att tigga ihop pengar gjorde ont i honom. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom hårt arbete. Nicolais älskade hustru Georgiana har problem med sin sköldkörtel och han reste iväg med förhoppningen om att arbeta ihop tillräckligt med pengar så att han skulle kunna betala för den operation och de medicinerna som hon behöver för att överleva.



Sedan härbärget stängde i mitten av april har Nicolai bott under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnat tillsammans med sina vänner. På vardagarna har han ätit lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen i Linköping. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. 
Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?
- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar och dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet leende. 


När han hade arbetat i två dagar ville hans arbetsgivare att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai han vän Petre och tolken Rickard till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett samordningsnummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få "vita" jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men med hjälp av den mycket engagerade tolken Rickards kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer efter många timmars strid med skatteverket.


Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han så fram emot att kunna resa hem till Paulesca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner för sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats svårt av en översvämning. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och bygga upp huset. De mesta av pengarna som han hade tjänat ihop i Sverige gick åt till hemresan till Rumänien. 


Familjen Tamas situation är ännu desperatare än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades i den stora översvämningen i våras. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta en egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien.

Vill du vara med och hjälpa familjen Tamas? Ge i så fall en gåva till familjen på Hjärta till Hjärtas PG 90 07 85-7 märk betalningen "Tamas Team Roma". Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än dem. Genom direkta insatser och opinionsbildning kan vi gemensamt se till att deras barn kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få det liv som deras föräldrar drömde om när de var små. 


Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta människor som Nicolai ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Är du intresserad av att hjäpa oss på annat sätt, maila till info@hearttoheart.se

TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas planerade arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Du kan läsa reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta


*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna var inte etniska judar utan konverterade till judendomen på 800-talet. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper bland annat romer. Rudari har behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas, detta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.

måndag 23 juni 2014

Pauleasca - byn som inte finns på kartan

Pauleasca03

Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien.
Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning och därför finns den inte med på några officiella kartor. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.


Pauleasca22

Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.

Pauleasca11

Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar vi för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är vi beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://hearttoheart91.blogspot.se/2014/06/tiggaren-fran-byn-som-inte-finns-pa.html


Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung, Hjärta till Hjärta

torsdag 5 juni 2014

Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!

Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning. 



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?
- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor. - På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, säger Yordanka. När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete. 


De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.


Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor. - Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig. Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last.


Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att jobba. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid. 

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

onsdag 21 maj 2014

Vad ska vi göra med alla tiggare?



Du har inte kunnat undgå att se dem. Tiggarna som sitter i centrum av våra städer eller utanför affären där Du handlar. Vilka är de, varifrån kommer de och hur ska Du agera är frågor Du säkert ställt Dig. Ska Du lägga lite pengar i pappmuggen, går verkligen pengarna till personen som tigger eller blir personen utnyttjad av andra och är ett offer?

Det råder stor okunskap om tiggarna och rykten och fördomar florerar. Jag vill försöka räta ut frågetecken och ge Dig en bild över vad som behöver göras och vad Du kan göra. De flesta tiggare som syns på våra gator är från Östeuropa. Många av dem är från Bulgarien och Rumänien och tillhör den romska minoriteten i dessa länder. Romerna är den största minoritetsgruppen i Europa och deras historia såväl som nutid har präglats av utanförskap, fattigdom, misär och diskriminering. En liten sammanfattning över romernas historia och situation idag i Rumänien ger en tydlig bild:
I Rumänien var romerna slavar i över 450 år, från första delen av 1400-talet fram till år 1856. Trots att det är drygt 150 år sedan slaveriet avskaffades lever fortfarande stora grupper kvar i samma beroendeställning och förhållanden. Det finns personer i gruppen som saknar en officiell identitet. För dem är utanförskapet, misären och fattigdomen i det närmaste total. Många romer i Rumänien saknar dokument som styrker att de äger sina bostäder och tomter. Trots att det finns byar och samhällen som existerat i hundratals år är de fortfarande betraktade som illegala bosättningar. De lever tolererade i sina bostäder men riskerar att bli avhysta och få bostaden demolerad. Analfabetism eller bristfällig utbildning är mer regel än undantag. Tillgången till sjukförsäkring och vård är för många av dem bara teorier och vackra ord.De saknar ofta stabila inkomster och bidrag utan ”hankar” sig fram genom daglönearbete eller andra tillfälliga inkomster.

Den främsta anledningen till den desperata migrationen till bland annat vårt land är just avsaknaden av försörjning och inkomster. De tiggare jag samtalat med i Linköping och på andra platser säger alla samma sak. De söker arbete för att kunna försörja sig och sina barn. Jag har mött flera personer som haft barnen inlagda på sjukhus på grund av undernäring. Man kan vara fattig, bo dåligt och sakna kläder och annat men när det går så långt att man på grund av bristfällig mathållning drabbas av fel – undernäring då är fattigdomen extrem. Tiggarna vill inte vara här men de har i desperation sökt sig hit för att deras familjer ska kunna överleva.

Den svenska polisen och andra myndigheter har inte några dokumenterade fall av människosmuggling i samband med tiggeriet. Generellt kan man konstatera att tiggeriet är organiserat, så till vida att de samarbetar med varandra. Det kan handla om att man rest från hembyn tillsammans och man hjälper varandra med att t ex kunna hålla kontakten med barnen hemma genom att någon i gruppen har en mobiltelefon. Med andra ord är tiggeriet generellt sett inte en del av maffiaverksamhet. Jag tror vi ska agera på två plan:

• Politisk påverkan
Rumänien är egentligen ett rikt land med mycket olika försörjningsmöjligheter. Rumänien har enorma EU-fonder som avsatts för att förbättra romernas situation i landet. Ett tungt ansvar vilar på såväl landets myndigheter som EU. Personligen har jag engagerat mig för att påverka politiskt bland annat genom att debattera frågan om tiggarna men också genom att uppvakta berörda politiker.

• Konkret hjälp i hemlandet
Hjärta till Hjärta har genom sin verksamhet i Rumänien sedan början av 1990-talet fått många exempel på att det går att få till förändring. Ofta handlar det inte om så stora insatser för att få till förändringen. Dels handlar det om stöd och rådgivning av socialarbetare men också om konkreta insatser som leder till möjligheter till försörjning och inkomster. 

Hur ska Du agera? Se människorna som tigger och behandla dem med respekt. De är människor precis som Du och jag. Att ge en slant i en pappmugg är inte fel men det hjälper bara för stunden. Jag inbjuder Dig att stödja Hjärta till hjärtas satsning på ett återvändarprogram som möjliggör olika former av stöd till egenförsörjning, stöd till utbildning och hälsovård samt hjälp med medborgarskapsfrågor.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Text: Rickard Klerfors. Foto: Mikael Good

torsdag 15 maj 2014

Därför kommer tiggarna hit



Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen. Hjärta till Hjärta vill komma till botten med problemet och efter sommaren kommer vi att starta upp ett nytt projekt i Rumänien med arbetsnamnet Team Roma.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 



Jag träffade Ionel* som är etnisk Rumän utanför affären för ett par veckor sedan. På en blandning av spanska och engelska kunde vi föra en enklare konversation. Ionel berättade att han skämdes över att behöva sitta med en mugg och vara beroende av andra människors välvilja. Han vill arbeta och göra rätt för sig.
- Jag har jobbat som hantlangare på byggen runt om i Europa i 15 år men det finns inte några jobb för mig längre. När jag fick höra att det byggs en hel del i Sverige bestämde mig för att åka hit för att få tag på ett jobb på ett bygge så att jag kan försörja min familj hemma i Rumänien och få ihop tillräckligt med pengar till min dotter som är sjuk i leukemi och behöver opereras.

Ionel har besökt mängder av byggen i olika städer runt om i Sverige utan att få napp. Till skillnad från många av de andra EU-migranterna från Rumänien har han gått i skolan och pratar flytande spanska och lite engelska. När jag återvände för att prata mer med Ionel dagen efter hade han fått ihop tillräckligt med pengar i sin mugg för att kunna resa vidare till nästa stad på jakt efter ett byggjobb.

Det är viktigt att vi behandlar alla utsatta människor som kommer hit på ett värdigt sätt. Allt prat om att tiggarna skulle vara organiserade är bara myter enligt polisen, sociala myndigheter och de många frivilligorganisationerna som jobbar med tiggare. Högerextrema partier har folk ute som spionerar på tiggarna för att avslöja dem men inte heller de har kommit med några hållbara bevis för att tiggarna skulle vara organiserade av kriminella gäng. Det är viktigt att vi hjälper dem som kommer hit men om vi bara hjälper dem här så missar vi poängen. Om vi inte gör något åt grundproblemet kommer vi aldrig att komma åt orsakerna till utanförskap, diskriminering, fattigdom och misär bland utsatta grupper i Rumänien och tiggarna kommer att fortsätta att komma hit i jakt på en försörjning.


Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Text och foto: Mikael Good, Informationsansvarig, Hjärta till Hjärta




*Ionel heter egentligen något annat.

fredag 25 april 2014

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten


När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.



Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat. Gheorghe och många av dem som bor i byn tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.


Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Malu Vanat. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park.


TT reportern Helena Ekinge har tillsammans med personal från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Rumänien besökt Gheorghes hemby Malu Vanat och intervjuat Ioana Marantzelu som har livnärt sig som tiggare i Sverige. Reportage med rubriken: "Tiggeri i Sverige föder romsk by" hittar du här: http://www.metro.se/nyheter/tiggeri-i-sverige-foder-romsk-by/EVHndi!MjH4Yf99sKwU/

ABC-Nyheter har också varit på plats i Gheorghes hemby och gjort ett reportage med rubriken. "Bostäderns rivs - både i Stockholm och Rumänien: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/bostaderna-rivs-bade-i-stockholm-och-rumanien 

Hjärta till Hjärta vill vara med och lyfta fram och förändra situationen för Rumäniens romer och rudari genom opinionsbildning och direkta hjälpinsatser. Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good

torsdag 10 april 2014

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla


Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påstående ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.


Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Dokumentärfilmen är på lettiska och här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:


Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.


Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser 
på när hon mobbas.


Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.  Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.



Text och foto: Mikael Good, informationsansvarig, Hjärta till Hjärta


Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"